Göra grejer på arbetstid
Ok, så jag har funderat på en sak. På jobbet, när det inte finns så mycket att göra brukar jag sätta mig med en av våra AD's och spelar GTA4. Vi har dock båda märkt av ett visst.. ja, vad ska man kalla det - "bra-evelev"-syndrom med diskreta kommentarer "jaha, ska ni spela nu igen?" eller "hur långt har ni kvar egentligen". Det har fått mig att tänka på, vad är det som är OK att göra när det inte finns något annat att göra?
De flesta, när man har dödtid, sitter på facebook, chattar lite, surfar aftonbladet eller skriver mail till sina kompisar (eller något i den stilen) och det verkar helt ok. Men varför är det inte OK att spela spel, eller gå på bio? Min teori är att det är folk som är gamla i branchen - som tror att man måste fokusera 100% hela dagen på sina uppgifter för att klara av dom, de är helt enkelt dåliga på att multitaska.
Men, med min nya livsstil och levnadssätt skiter jag i det. Jag kommer bara sluta spela när jag har grejer att göra eller att en med högre position än mig säger till. Till mig kan ingen trött AD komma och säga att jag skall sluta.
Sådetså.
värdelösa människor
Värdelösa människor finns tamefan överallt. Människor, som inte inser hur dåliga dom är. Människor som, på intervjuer, slänger fram "jag är inte bra på något speciellt, men kan lite om mycket". Personer som inte har någon självdistans, som tror att man bara kan glida in och styra upp. Färskingar, nervösa små kryp som sitter på andra sidan bordet och skakar.
Folk som skakar irriterar mig. Sitt still. Hur kommer det sig att alla är så jävla intresserade av "kommunikation och nya, fräsha idéer" nu för tiden? Trodde det var ett värdeord som inte behövde pratas om, rent utsagt en sorts oskriven regel bland folk. Kommunikation andas och lever man, inte nödvändigtvis jag - jag är bara i branschen för godisets skull. Men folk som brinner för branschen, lever fan branschen.
Jag märkte nu att det här inlägget började på ett sätt men kommer säkert avslutas på ett helt annat - ha överseende med det.
Äh, skit samma.
press
Det som stör mig som bloggare är när man får en stor läsarkrets som kräver poster av kvalitet. När bloggen startade var det meningen att den skulle vara anonym. Jag hade skapat mig ett forum där jag publikt kunde trashtalka och "backstabba" (skön svengleska) människor, situationer och företag. Jag kunde vara mig själv helt enkelt.
Problemet, och anledningen att det varit så tyst ett par gånger, är att vissa personer i min omgivning nu vet om att det är jag som skriver - med det sagt är det inte säkert att resterande 2 personer som läser bloggen vet.
Hur som helst så ställer det högre krav på mig som redaktör, att jag måste uppdatera bloggen ofta med inlägg som håller. Om mina läsare inte är nöjda med inläggen tar det inte lång tid innan jag får höra detta på diverse medier och det ger mig prestationsångest. Det har blivit att jag hellre slutar skriva inlägg än att bli kritiserad och påhoppad. Bloggen har blivit ett monster som förföljer mig.
Därför har jag nu bestämt mig för att mina läsare inte ska få påverka mig. Tycker jag något är bra - så är det bra. Man skulle kunna påstå att jag hädanefter kommer vara långt ner på feedbacktrappan när det kommer till bloggen. Ungefär som Madonna Arsan. Jag kommer inte inse att jag är dålig.
Väl bemött mina läsare, nu åker vi. Igen.
